Vid 2011 års byhistoriedag så beskrev jag att den förhistoriska inre segelleden inte skulle ha utgjort någon genomfarled efter år 1000. Men eftersom jag inte lyckades övertyga alla som hade samlats så har jag under hösten fortsatt att forska om ämnet.

Efter att ha studerat Lantmäteriets terrängkarta, läst avsnittet Något ur Uttersjöns uppkomst av Göran Eriksson i boken om Uttersjön, En forntida segelled av Ernst Westerlund som återfinns i Västerbottens hembygdsförenings årsbok från 1963 samt på internet om övriga byar längst sträckan.

Så har jag kommit fram till följande om man räknar med en genomsnittlig landhöjning av 1 meter/100 år under det senaste årtusendet.

Fram till för drygt ett årtusende sedan så var den inre segelleden en bekväm inomskärsfarled för de långväga färdemännen som ville undvika den mer utsatta passagen på det öppna ”Stoora Hafvssjön”, Bottenviken, runt ”Bjurölandet”, Bjuröklubb. Detta grundar jag på följande sätt.

Om man följder höjdkurvan för 10 meter så ser man att Lövångerfjärdens norra spets gick upp till lägsta punkten på vägsträckan mellan Kyan i Fjälbyn och vägkorningen Önnesmark/Uttersjöbäcken. Motsvarande havsvik från norr sträckte sig till Uttersjöträsket.

Visst, landområdet norrut, längst förkastningssprickan mellan Önnesmark och Uttersjön upp till Kåsböle består än i dag av flera mindre sjöar, tjärnar och ett större träskområde. Men att dessa skulle utgöra en lättare genomfarled för den som inte hade lokal kännedom måste ha varit svårt eftersom dessa ligger på en höjd av mer än 10 meter idag.

Dock var det nog lättare för den erfarne och lokala säljägaren och fiskaren att ta denna sjöväg med sina flattbottnade båtar om de ville ta sig till området som historiskt skulle vara en bra plats att jaga utter på, runt Uttersjön.

Eftersom Göran Eriksson beskriver att man funnit bronsåldersgravar och rösen efter farleden som sträckte sig över Älgträsket vidare till Innerträsket, Abbortjärn och Yttersjön innan den nådde norra havsviken sydligaste ände så kanske detta var den stora genomfarleden.

Men eftersom den bara! skulle vara en väl skyddad och bekväm inomskärsled fram och under 800-talet så styrker detta ännu mindre att genomfarleden skulle kunna användas en bra bit in på medeltiden.

Men en sak är helt säkert! Nolbyns nuvarande jordbruksmarker hade inte sett dagen ljus när Lövångerfjärden bildades efter att den inre segelleden blivit oanvändbar såsom genomfarled eftersom endast några enstaka öar och kobbar skymtades ovanför havsytan år 1000.

Av utrymmesskäl så redovisar jag inte den långa versionen av hur jag som lokalforskare har kommit fram till denna slutsats.